Jag har blivit redaktör för Swea NC:s medlemstidning. I söndags var Nigel och jag på reportageresa till Durham för vårnumrets räkning.

Vi besökte Sarah P. Duke Gardens som just nu blommar för fullt. Våren är kommen i NC och det är så vackert.

På Dukes västra campusområde i Durham ligger Sarah P. Duke Gardens. Trädgårdarna sprider ut sig över 22 hektar och består av fyra huvudsektioner: Terrasserna med omgivande trädgård, H.L. Blomquist Garden of Native Plants med växter från den amerikanska växtfloran , William L. Culberson Asiatic Arboretum med växter från östra Asien och Doris Duke Center Gardens.

Just nu blommar kameliorna för fullt tillsammans med tulpanerna. Körsbärsträden är som vita skyar och magnolia i olika nyanser sträcker ut sina blommor mot himlen.

Dr. Frederic M. Hanes ville i början av 30-talet anlägga en trädgård på den plats där han dagligen promenerade. Hans goda vän Sarah P. Duke, änka efter Benjamin N. Duke som var en av Dukes grundare, donerade 20 000 dollar till projektet. Den ursprungliga trädgården blev bortsköljd i regn men dr Hanes dröm kom att leva vidare sedan Sarahs dotter Mary Duke Biddle donerade nya pengar till projektet.

Ellen Shipman ritade den nya trädgården som anses vara en av hennes främsta. Varje år besöker 300 000 personer Duke-trädgårdarna.

H.L. Blomquist Garden är uppkallad efter Hugo Leander Blomquist som arbetade som professor på Dukes botaniska institution fram till 1957. Han föddes i Sorsele 1885 och flyttade som sjuåring med sin familj till North Dakota.

Hans verk innefattar:
A Guide to the Spring and Early Summer Flora of the Piedmont, North Carolina
Flowers of the South, Native and ExoticThe Grasses of North Carolina
Hepaticae of North Carolina
Ferns of North Carolina
Vascular Anatomy of Angiopteris Evecta

Lite uppdatering

Sedan januari bloggar jag på Folkbladets bloggsida. Jag finns under Breven från Amerika. Jag är också nybliven redaktör för SWEA-bladet NC. Återkommer med mer info.

Snöoväder

Den 20 januari var en speciell dag mer än på ett sätt här i North Carolina. Under tiden jag tittade på Obamas installationstal var det som en vit vägg utanför oss. Det snöade. Riktig snö och säkert en decimeter eller mer. Hela Raleigh stängde ner. Skolorna stängde, sopbilen kunde inte komma och alla stannade hemma från jobbet. Idag har jag vågat promenera på golfbanan här där vi bor. Det är en ovanlig syn att se dess snötäckta fält och inte en golfare i sikte. Golfsläktet brukar ju annars stå ut med de flesta väder. Barn åker pulka och snowboard på fairway. Vi har för första gången använt isskraporna idag. Igår vågade vi inte ens ta bilen till affären. Vägarna var precis isiga. Jag har saknat vintern.

En orgie i åldrande och föryngring

Benjamin Buttons otroliga liv (The Curious Case of Benjamin Button) med regi av David Fincher handlar om en person som föds gammal. Benjamin är ett barn i en gammal mans kropp som blir fysiskt yngre men mentalt äldre. Brad Pitt är fantastisk i sin roll som liten gubbe med ett barns sinnelag på vacker New Orleans-dialekt. Som tur är får man också se honom som ursnygg motorcyklist och seglare när han föryngrats till ungefär 40. Det är ungefär då Benjamin inleder den vackra kärlekshistorien med Daisy. Cate Blanchett gör rollen som ballerinan Daisy med släpande sydstatsdialekt och hon gör det bra. Samtidigt som hon åldras blir han yngre och yngre. När han är i tioårsåldern är han senil. När vi lämnar honom har han blivit ett spädbarn. Brad Pitt har tidigare arbetat med David Fincher, i både Seven och Fight Club. De tre filmerna är väldigt olika och personligen tycker jag fortfarande att både Seven och Fight Club är bättre än filmen om Benjamin Button. Däremot älskar jag dialekten, miljöerna och kläderna. Filmen är lång men är också värd att spendera nästan tre timmar på.

Belize och Colorado

Semester i Belize och Colorado visade sig vara en packningsmässig mardröm. Vi var de enda semesterfirarna på de palmtäckta paradisöarna som också hade med sig skidkläder. Nigel släpade dessutom på ett par pjäxor. På det stora hela var det ett märkligt upplägg för en semester men det var 100 procent lyckat.

De första dagarna i Belize tillbringade vi på Caye Caulker, en timme med båt från Belize City. Caye uttalas key och är en ö. Här fanns efter vad vi såg bara två bilar varav en var polisbil. I övrigt åkte folk runt i golfbilar om de inte behagade gå eller cykla. En ganska avslappnad tillvaro med palmsus, läsning i hängmattan och snorkling på reven utanför.

En höjdpunkt när vi snorklade var de tama rockorna. De fullkomligt svärmade runt båten i vattnet när vi hoppade i. En holländsk kille försökte sig på ett skämt om Steve Irwin som ju dog av en stingrockas stick. Mindre lyckad humor just då, kände jag men överkom snabbt det lilla obehaget. Eftersom snorkelturarrangörerna alltid matar rockorna har de lärt sig att närma sig båtar när de hör ljudet av motorer. Det var fantastiskt att snorkla på reven som erbjuder en rik variation av fiskarter.

På kvällarna åt vi hummer och drack drinkar.

Dag tre blev vi hämtade av en stor motorbåt och åkte två timmar ut på havet för att komma till the Light House Atoll i närheten av the Blue Hole, som är en av dykvärldens vackraste platser. Mitt ute i havet finns en kollapsad grotta som nu är ett djupt hål rakt ner i havet. 40 meter ner skimrar stora kristaller.

Vi bodde på en liten ö som heter Long Caye där Ruth och Karel från Belgien har startat en dykfirma med tillhörande pensionat. Huracan Diving visade sig vara ett superproffsigt och välorganiserat dykbolag som verkligen värnade om oss och vår säkerhet.

Jag hade inte dykt på länge så en genomgång av allt det grundläggande kändes relevant. Det började illa och med att jag nästan kräktes av sjösjuka och våtdräktens ganska instängda känsla men efter två timmar i vattnet hade jag klarat alla moment och vi styrde kosan ut mot reven.
Det var sagolikt. En havssköldpadda simmade förbi och en stund senare en Eagle Ray, en leopardmönstrad rocka, för att inte tala om alla underbara fiskar som jag inte ens vet namnet på.

Världen under vatten är fridfull och lugn där alla koraller och levande organismer sakta rör sig i takt med vattnets rörelse. På väg upp från andra dyket kom ett stim med delfiner förbi. Magiskt. Jag längtar till nästa gång jag får tillfälle att dyka. Abborrar i Sverige är inte lika spännande som fiskarna på reven här.

Nigel fick dyka i the Blue Hole eftersom han har mer dykerfarenhet och fler certifikat. Det ska jag göra en annan gång.

Nästa stopp på vår resa blev Vail, Colorado och skidåkning med Andy, Mark och Susan gånger två.

Bikram Yoga

Jag är en överlevare. En yoga-överlevare. Idag överlevde jag 90 minuter i ett blått rum med en temperatur på över 40 grader och 60% luftfuktighet. Det kallas Bikram Yoga och är en form av Hatha-yoga men i ett varmt rum. Halvvägs in i lektionen såg jag för min inre syn hur jag skrikande sprang nerför den klaustrofobiska korridoren ner till omklädningsrummet där jag förvarade min väska. Nu är jag alltför envis för att ge upp så lätt och dessutom skrämde instruktören mig lite. Vad skulle han säga och vad skulle resten av yogaklassen säga om jag började skrika? Jag stannade kvar. Så här efteråt känns det fantastiskt. Jag har svettats ut fem liter vatten (eller mer) och är helt slut. Jag ska göra ett nytt försök imorgon. Klarar jag av det här, klarar jag allt!

Yoga i ett varmt rum är inte så dumt trots allt. Nu trodde jag allvarligt att jag skulle kräkas vid ett tillfälle men om man bortser från det så är det säkert bättre och säkrare för musklerna att göra yoga där det är varmt. Enligt instruktören så renas kroppen från gifter när man svettas ut så mycket. Axeln som jag trodde gick ur led känns helt fantastisk nu. Den kanske har legat fel hela tiden. Vilken upplevelse det här har varit.

Dag två: Igår kväll drabbades jag av huvudvärk till följd av uttorkning. Annars mådde jag strålande. Nu har jag kommit hem efter mitt andra bikram-yogapass och mår som en prinsessa. Det kändes mycket bättre idag. Den stående serien var jobbigast i slutet. Viktigaste lärdomen idag var att jag ska hålla in magen varje gång jag böjer mig ner. Det minskar det onda i ryggen. Dessutom ska jag dricka max en halv liter vatten i timmen.

Marley and Me

Owen Wilson förmodar jag är Me i titeln på filmen Marley and Me. Han är en halvlyckad journalist vars största merit är att han är gift med den framgångsrika Jenny spelad av Jennifer Aniston. Hon längtar efter barn och han gör det inte. Eftersom han gärna vill vara den där coola killen som fortfarande har dörren öppen för äventyr tänker han att barn stänger den dörren. Istället köper han en söt hundvalp, Marley efter Bob Marley, till sin fru i hopp om att det ska räcka. Det är en labrador som snart växer upp till en ouppfostrad mardrömshund. En sidoeffekt av Marley är att Owen Wilson får skriva en krönika som naturligtvis blir en succé. Kollegan börjar jobba för Times Magazine och erbjuder jobb till Owen Wilson samtidigt som Jenny blir gravid. Owen Wilson tackar nej till det jobbet. Jenny får missfall men snart kommer det en liten pojke och vips så har de tre barn tillsammans. Jenny lämnar raskt sin journalistkarriär och blir mamma på heltid. Hunden är fortfarande irriterande ouppfostrad. Jag kommer osökt att tänka på Brad Pitt och hans storfamilj. Är det här Jennifer Anistons hälsning till sin ex-make? Skönt att jag slapp ut i tid känns det som hon tänker. När Marley blir gammal så har barnen blivit större, sötare och passar in i den amerikanska idealbilden av en Mycket Lyckad Familj. Jen är hemmafru, det passar också perfekt in i bilden. Det irriterar mig mest. Det är i övrigt en söt film som hittills har spelat in mer pengar än The Curious Case of Benjamin Button med Anistons ex-man i huvudrollen. Undrar om hon känner sig nöjd?